När Frida kom med uppslaget att stickade blommor kunde pigga upp, var jag inte sen att nappa på den idén. Jag hade faktiskt redan innan kollat lite på nätet, jag visste att det fanns mönster. Fast egentligen var de blommor jag fastnade för virkade och inte stickade.



Så här blev den, rätt söt tycker jag. Mönstret hittade jag här.
Jag använde garnet 7-bröder, har mycket restgarner kvar i olika färger sen mormorsrutekampanjen. Virknål nr. 4.



När man väl kommer på hur man gör tar det inte länge att tillverka en och en till och plötsligt har man en hel bukett :)



Jag som använder mycket svarta kläder tycker att det är en helt kul detalj att ha på sig, en virkad vinterblomma på tröjans uppslag. Även dottern blev intresserad....


Hittade en bok om stickade och virkade blommor. Sökte den på Åbo Stadsbibliotek (på nätet) men den fanns inte. Sökfunktionen föreslog att jag kunde tipsa bibban om att skaffa boken och det gjorde jag. Tycker den ser trevlig ut, skulle gärna låna den. Den finns också till salu på Adlibris. Ifall bibban inte är intresserad kanske jag köper den själv.

Tråkigt nog har jag blivit väldigt förkyld, har mest hållit mig hemma idag, snörvel :(


Men jag hoppas att jag redan i morgon
känner mig bättre :)

En äldre dam ringde nyss om en textildonation till Svensk-Finlands Textilarkiv och det ledde tankarna in på kvinnohantverk. Jag kom att tänka på hur lite kvinnornas handarbete egentligen uppskattas, man talar om förspilld kvinnokraft i syjuntor. Men traditionellt har syjuntor egentligen varit en fristad för kvinnorna där man fått vara i fred och ro tillsammans med väninnor. Hur lite dessa handarbeten uppskattas kan man se i deras andrahandsvärde, man kan på loppis fynda fina handbroderade dukar för en spottstyver.

Men det finns också gånger då det kvinnliga hantverket gjort en skillnad. Lovikkavanten är egentligen ett exempel på kvinnlig företagsamhet, hur en kvinna byggde upp ett företag och försörjde sin familj genom att sticka vantar. Hon omnämndes i folkbokföringen på 1930-talet som vantfabrikör.



Lovikka är en ort i norra Sverige, nära Torne älv. Där bodde i slutet av 1800-t en kvinna vid namn Erika Aittamaa. Som så många andra i Lovikka arbetade Erikas man i skogen. Familjen hade många barn och pengarna ville inte riktigt räcka till. Erika stickade på beställning t.ex. vantar. Enligt Erikas berättelse är Lovikkavantarna egentligen ett misstag. Hon skulle sticka riktigt tjocka och stadiga vantar men kunden blev missnöjd, vantarna blev så stela att kunden inte ville ha dem. Detta var år 1892.
Hon tog då vantarna tillbaka och tvättade dem flera gånger och kardade dem. Kunden blev nöjd och flera andra kom och ville köpa hennes extra varma vantar. Vantarna blev så efterfrågade att beställningarna började komma in från grannbyarna och ryktet spred sig.



Erika delade med sig av kunskapen och stickade vantar året om så mycket hon orkade. Erika avled 1952 vid 86 års ålder. På 1960-talet registrerade ortens husmodersförening Lovikkavanten som varumärke. År 2007 försattes företaget tyvärr i konkurs, mycket på grund av konkurrens från affärskedjorna Åhléns och Konsum. Affärskedjorna lät tillverka billiga vantar i Kina som de sålde under namnet Lovikkavantar. Det lilla företaget i norra Sverige hade inte råd att anställa jurister för att ta upp kampen mot kedjorna, så det gick under.



I byn Lovikka finns världens största Lovikkavante, den är 3,5 m hög (finns i Guiness rekordbok 2002). Den tillverkades 2007 till Erika Aittamaas minne. Då stickade många av byns kvinnor vantar. År 1998 fanns vanten på ett frimärke.

Det har gått 120 år sen den första Lovikkavanten och nu stickar Finlands Marthor  vantarna. Vi gör det som ett välgörenhets- och inspirationsprojekt (i samarbete med Novita och Marttaliitto). Jag tycker det är värt att komma ihåg Erika Aittamaa som räddade sin familj från fattigdom genom att delta i kampanjen och sticka värmande vantar!

Precis som Erika delar vi gärna med oss av kunskapen, mönstret till Lovikkavantar hittar du HÄR
Och behöver du mer handfast vägledning kan du kontakta dina lokala marthor eller varför inte besöka stickbussen på Åbo torg 1.2. kl. 9.30-17.30. Vi ses där!

Nu har vi startat Operation Vante i Åbo! Vi hade träff med Katarinakretsen i kväll och bestämde att vi stickar vantar. En hel del är ännu öppet, tex. vem som skall få våra vantar och vilket garn vi skall beställa. Men jag är säker på att vi hittar mottagare bara vi får vantarna klara (välja bland alla fina garner är svårare). Kanske vi skänker dem till de nya ettorna som börjar skolan i höst, eller kanske deras lärare (de kan behöva lite uppmuntran) eller kanske till något ålderdomshem (åldringar kan ha rätt dåligt med vinterkläder). Om du har något bra förslag tar jag tacksamt emot!

Det blir lite av en rivstart för oss eftersom turnébussen anländer till Salutorget i Åbo den 1.2 och då behövs stickande marthor för att lära ut konsten. Men det var härligt att genast få frivilliga medhjälpare på kvällens möte. I kväll firade vi Katarinornas julnyårsfest, då brukar vi gå ut och äta en bit mat tillsammans och sitta och prata. Vi var nästan 30 st glada marthor på Stefans Stekhus.

Operation Vante är en kampanj för att få folk att inse glädjen med att göra något med händerna, att det inte är så invecklat att göra sina vantar själv. Dessutom har man möjlighet att idka välgörenhet genom att skänka sina vantar till dem som behöver.


I går kom äntligen stickpaketet från Novita med posten. Jag har varje dag, likt en gammal gumma som väntar på brev, tittat in i postlådan. Det var spännande att se innehållet, Ebba deltog också.
Paketet innehöll stickbeskrivningar, garn, stickor och mönster (på finska). Rött garn av märket Huopanen som kändes mjukt och skönt och orange Isoveli.
Bestämde mig genast för att sticka med det röda. Mönstret var Lovikkavantar, mönster på svenska hittar du här.


Jag tror inte att jag ens stickade Lovikkavantar i skolan så det var bara att följa beskrivningen. Dubbelt garn skall man ha, därför två nystan och tjocka stickor (nr.8).
Man börjar med ett rätt varv och sedan 7 varv aviga (de kommer att vikas upp till kant). Efter det stickas endast räta varv. Sedan gäller det att komma ihåg att sticka in ett garn i avvikande färg för tummen och avmaska när vanten är tillräckligt lång.



Det går snabbt att sticka med tjocka stickor, efter ett par timmar i soffan framför tv:n var vanten klar. Sedan sydde jag dekorationssömmen i varannan maskrad, först den nedre bågen och sedan den övre. Fäst trådarna och fläta bandet, knyt ihop och klipp av så att en liten tofs blir kvar. Lovikkavanten är färdig!




På bilden, kanske lite suddigt ser man färgkartan i bakgrunden. Saknar den varmt röda färgen på kartan, men till min glädje såg jag att på Novitas hemsida fanns den med.




Mina första Lovikkavantar hittade genast en ny ägare (Foto på vantinnehavaren dotter Irene taget av min syster Hanna Hägglund)

Nu är det bara för oss alla att sätta fart på stickorna och sticka till välgörande ändamål!
Man kan följa med den landsomfattande kampanjen på Facebook, se här


Kom gärna och träffa oss på Salutorget i Åbo 1.2. kl. 9.30-17.30 !!

Största delen av denna dag har jag funderat på historiebruk. Hur skiljer sig etnologers bruk av historien mot historikers? Hur använder etnologer historiskt material? Säger källorna olika saker till olika discipliner? Vad är det etnologiska perspektivet?
Det etnologiska perspektivet är att se saker och ting ur kulturvetenskaplig synvinkel med människan som kulturvarelse i centrum. Och om man undersöker det förflutna, hur får man då människorna att tala till en ur källorna.... Jag håller nämligen på att skriva ett s.k. "paper" till etnologikonferensen i Bergen i sommar.


Jobbar ibland hemma med katten Ebba som sällskap. Hon har en plats på mitt överfyllda skrivbord i den s.k. skålen men ibland rinner hon bara ut ur den och då blir det trångt.

Försökte tappert tidigare i kväll följa med presidentvalsdebatten på FST. Starten tyckte jag var snudd på kaotiskt plågsamt prutthurtig. Tyvärr är Heidi långt ifrån min favoritprogramledare och hennes inlägg gjorde inte programmet bättre. Jag blev bara ännu mer förvirrad av att titta på detta. Varför Niinistö är så populär har jag egentligen svårt att förstå, han säger ju ingenting! Kanske Bernard Baruch hade rätt när han sa "Vote for the man who promises the least; he'll be the least disappointing"
Det är klart att det blev debatt när de mest motsatta kandidaterna sattes parvis. Jag skulle ha uppskattat mycket mer att höra sådana som ligger rätt nära varandra diskutera. Det skulle ha varit mycket intressantare och mer klargörande att höra tex Soini och Väyrynen eller Biaudet och Haavisto. Kan genast nu erkänna att Paavo Väyrynens självgoda person inte är min favorit. Det tog nästan priset när vi kom till valet av hans favoritsång, han ser som sin mission att rädda planeten....
Vem var då bäst i valdebatten? Jag har väldigt svårt att säga något, tyckte att det var ganska jämntjockt. På Yles sidor kan jag läsa att Paavo A och Pekka klarade sig bäst. Hittade där också en rätt komisk valblogg  och där kan också du rösta på kvällens favorit.


Vår kanin Mini följde ivrigt med debatten på TV. Ställvis var hennes skuttande fram och tillbaka på mattan mycket intressantare :)

Jag har också stickat. En röd mössa blev klar i går. Själv är jag mycket nöjd men min familj tycker den mest liknar en tomteluva. Den är i alla fall skön att använda. Har prövat den ute i dag.


Mössa eller tomteluva?

Jag hittade modellen på nätet, det är en s.k. Åremössa. Garnet var lustigt att sticka med eftersom tjockleken på tråden varierar från grovt till väldigt tunnt. Garnet heter Hjertegarn Milano och här i Åbo säljs det av Sylvi Salonen.
Mönstret var väldigt enkelt. Stickor nr 10 var rekommendationen men jag tyckte det blev för löst, jag använde nr 8. Ett nystan Hjertegarn räcker precis till en mössa.
För mössan lägger man upp 38 maskor och stickar en rät, en avig tills arbetet räcker runt huvudet. Sedan avmaskar man löst och syr ihop uppläggningskanten med avmaskningskanten. Till sist snörper man ihop toppen av mössan. Klar!



Det är bara att jobba vidare....

Jag gillar julens helgdagar. Det är mysigt att tossa på hemma och njuta av julgranens glitter och alla ljus i fönstret och tända dito på bordet. Tyvärr vill det bli allt för mycket god mat, det blir att ta nya tag med motionen nästa vecka :)
Trettondagen firade vi med att steka blinier. Kollade lite recept på nätet och läste samtidigt att blinier åts för att fira vinterns slut och solens återkomst. Lite ironiskt var att den första egentliga snön kom samtidigt, i går på trettondagen.
Vår katt Ebba gillade inte snön, hon har knappt varit ute på hela dagen. Hon har flyttat in i duschrummet där golvet är varmt och skönt.


Som tilltugg till blinierna hade vi sikrom med lök och smetanagrädde samt rökt renkött med lök, smetanagrädde, stekta champinjoner, tomat- och gurkbitar. Gott!

Trettondagen är ju för övrigt en intressant högtid som lär vara äldre än själva julen. I Spanien delas gåvor ut på trettondagen. Vi firar minnet av de tre vise männen. Förr firade man dagen med upptåg, spektakel och fester. Enligt folktron var det också på trettondagen de döda, som varit på besök över julhelgen, skulle återvända till sina gravar. Hoppas ingen blev kvar. Fast om vi hade någon på besök så var det nog bara vänliga själar som inte gjorde mycket väsen av sig.

Jag har ägnat lite tid åt städning i hyllor och lådor. Då hittade jag en hel del bortglömda mönstertidningar. När det gått tillräckligt lång tid blir vissa saker moderna igen medan andra modeller är bara hopplöst ute. Har ni märkt det? Dessutom får man många glada skratt åt gamla mönster :)



Jag hittade ett väldigt enkelt mönster på en stickad tossa. Den passar bra om man vill bli av med lite restgarner. Tossan består av  8 st rätstickade fyrkanter som sedan sys ihop. Tossans längd är diagonalen av två fyrkanter. Storleksförslag:
Babystorlek: 4x4 cm rutor
Barn: 6x6 cm
Dam: 8x8 cm
Herr: 10x10 cm
Sticka först en provlapp och räkna ut hur många maskor du behöver.
Sticka 6 fyrkanter efter varandra. plocka därefter upp maskor för skaft (A) och sidofyrkant (D).
Hopsyendet krävde en del huvudbry men jag hoppas att bilden kan vara till hjälp.
Ett skojigt och snabbt handarbete, trevlig som gåva eller att ha hemma som gästtossor. Har man lite kalla golv känner sig gästen extra välkommen om man har en korg vid entrén med sockor och mjuka tossor att välja mellan.

Att ha tid för handarbete hör till den mörka årstidens fröjder!

Det var ett mysigt nyår hemma hos oss. Vi åt revbensspjäll och öppnade skumppaflaskor i god tid före midnatt. Raketerna beundrade vi genom fönstret, det var rätt livat i parken invid vårt hus. Såg en raket som åkte längs med pulkabacken i stället för upp i luften. Tack och lov hände det inget här men jag läste i tidningen att över tio personer har fått sina ögon skadade detta nyår. Och finkan i Åbo blev fullsatt. Tråkigt!


Tog mig en promenad i parken i dag. Smältvattnet rann smått ner för backen, vi fick en cm snö i går och det är nästan borta i dag. Nyårsfirandet är fortfarande fullt synligt. Överallt. Inte fullt så festligt och roligt längre.


Soldaten har tydligt blivit slagen av en fjäril.


I krigets hetta mellan champagnekorkar och raketer har denna soldat gått itu.


En kvarglömd stridsvagn?


Slagfältet!


Vem städar??


Nästan rätt, bara en liten ansträngning till och det skulle ha varit i roskisen


Inte är det bättre på mer helig mark... här är en bild jag tog för några år sedan i skogen invid en liten gravgård på landet. Massor av begravningsljus dumpade över kanten.

Trots detta ser jag framemot det nya året. Varje år börjar med nya möjligheter - det gäller bara att fånga in dem. Gott Nytt År!

Är så imponerad av staden Kristinestads advetskalender fast jag inte ens sett den på riktigt. Jag har bara sett på andras bilder. Varje dag under advent öppnades det nämligen ett nytt fönster i staden. Både privatpersoner och institutioner deltog. Så roligt det måste ha varit, hela staden blev en levande julkalender! Jag hoppas att de ordnar det på nytt nästa år och då skall jag vara på plats :)
Närbild gorde ett tv-inslag, det kan du se här (se gärna inslaget till slut, då får du en glimt av julgubbarna i Åbo)
Dessutom finns det fina bilder på flera bloggar, jag rekommenderar varmt att du tittar in på Hannas virrvarr och Jul i sjöstaden.

Själv tycker jag också om att pynta i mina fönster. På jobbet ser det ut så här:

(är glad över min orkidé som snart börjar blomma)

Även i Sideby låter vi elljusstaken lysa i svärföräldrarnas tomma hus som ligger mer mitt i byn än vår sommarstuga. Tanken är att det är trevligare för förbipasserande med ett litet ljus än ett mörkt hus.

Från Österbotten kommer också en av mina favorit fönsterljusdekoration, Julkorset (eller Tomaskorset). I södra Österbotten lyser de högt över slättens hustak och är otroligt vackra. Jag som bor i Åbo får lov att nöja mig med en bordsmodell, men den är ändå rätt fin och påminner mig om mina hemtrakter.

Årets finaste juldekoration för mig är Åbo slott som min gulliga son i år gjorde belysningen till. Nu lyser det i vårt trappfönster:

Slottet är köpt av en lokal keramiker på julmarknade på Stortorget här i Åbo. Hon har också gjort tomtarna (tyvärr minns jag inte hennes namn). Och JA, tomtegubben bor på Åbo Slott

Så här hemma hos oss. Trevlig fortsättning på julfirandet och en festlig avslutning på året önskar jag er alla!

Redan förra julen började jag tycka att det kändes fånigt att sätta ner pengar och tid på att skriva julkort. Det var varje år lika stressigt och trots att jag hade planerat sända en mer personlig hälsning till alla vänner och släktingar blev det varje gång så brått att det bara rafsades ner något på ett köpt julkort. Även där var jag ute i sista minuten och fick ta vad som fanns kvar.
Kanske jag borde organisera och planera bättre... i god tid!

Men i fjol bestämde jag mig för att alla de pengar som går till kort och porto i stället doneras till ett välgörande ändamål. Så gjorde vi även i år. Vi sänder endast elektroniska julkort med en liten hälsning från familjen och ett trevligt foto. Det känns mer meningsfullt och pengarna går till ett bättre ändamål.

Jag önskar er alla en FRÖJDEFULL JUL !!

Det är härligt och inspirerande att läsa om kvinnokraft! Jag har bläddrat igenom Kvinnoorganisationernas Centralförbunds utställningspublikation 100 år av kvinnors liv och gärningar. En variant av den går att ladda ner som pdf (klicka här). Utställningen pågår just nu på Åbo Stadsbibliotek. Jag har via dessa bekantat mig närmare med Minna Canth, Maikki Friberg, Helmi Tegengren och naturligtvis Marthas moder Lucina Hagman. Hon var också ordförande för Finska Kvinnoförbundet och riksdagsledamot.


Är detta sinnebilden för den finska kvinnan (t.v.)? Finlands mö Suomineito är en typisk produkt från den nationalromantiska epoken. Hon har numera jobb som pr-flicka för finländska produkter och är något av en kändis även utomlands. Hon påstås representera den finländska kvinnans äkthet, ärlighet och livskraft. Min dotter, Suomineito med Attityd, (t.h.) i en bild tagen av hennes moster (Hanna Hägglund som tog fantastiska studentbilder :)

Jag tycker att vi gott kan känna oss stolta som finländska kvinnor. Som första land i Europa fick kvinnorna rösträtt redan 1906. År 1919 fick vi grunda affärsföretag utan tillstånd av äkta make, 1926 första kvinnliga ministern, 1930 också som gifta blev vi fullt myndiga, 1957 även kvinnor fick folkpension, 1963 samma lön som en man när vi har innehar samma tjänst, 1995 fick vi inte misshandlas eller våldtas i äktenskapet, 2000 fick vi den första kvinnliga presidenten... men emellanåt funderar man hur det dröjde så länge med vissa saker som borde varit självklara och trots alla dessa förbättringar är kvinnans euro fortfarande bara 85 cent. Vi behöver fortfarande starka kvinnor som driver våra ärenden.



Jag vill ännu lyfta fram en kvinna ur historien och en ur dagens värld.
För en vecka sedan disputerade en av mina kolleger och marthavänner, Mia Åkerfelt, för doktorsgraden. Det är många år av idogt arbete som ligger bakom hennes avhandling. Trots detta är Mia mycket aktiv i Åbo Marthaförening och sitter både i föreningens styrelse och i distriktets samt leder vår ungmarthakrets. Mia var också den som tog initiativ till en egen distriktsträff för unga marthor eftersom hon lade märke till att tröskeln kändes hög för många unga kvinnor till de mer traditionella träffarna.


Är du intresserad av att köpa För fremlingarnes trefnad så borde några exemplar finnas hos Akademiska bokhandeln (Åbo) och i Mariehams bokaffärer. Du kan också vända dig direkt till författaren.

Mias avhandling handlar om en föregångare i byggbranschen, åländskan Hilda Hongell (1867-1952). Hilda blev den första kvinnliga byggmästaren i Finland med något så ovanligt som en självständig karriär.  Hon ritade ett hundratal ritningar till byggnader i Mariehamn under den blomstrande badortsepoken. Du kan läsa mer om Hilda här och om avhandlingen här.

Kanske även du som jag planerar att ägna dig åt  julförberedelser detta veckoslut. Jag tänker städa och organisera hemma samt även julpynta. Det har jag inte riktigt hunnit med ännu. Ha en skön helg!


Ps. Visste du att jultomtens renar antagligen är honor...? Enligt Alaska viltdepartement så har både hon och han renarna horn. Hanarna tappar sina horn sent november medan honorna behåller sina till våren. Citerar: "we should have known this, only women would be able to drag a fat man in a velvet suit all around the world in one night and not get lost...." :) :)

Denna dag började med att vi (familjen) sjungande väckte dottern i huset. Hon fyllde år. Efter uppvaktningen stressade jag iväg för att delta i radio Åbolands morgonsändning. De ringde mig i går. Naturligtvis ställer jag upp som Marthaordförande och uttalar mig om julmat. Även om jag inte gillar direktsändning och efteråt när jag lyssnar på mina svar och hör min röst tycker jag att det låter fånigt. På sju minuter, som man dessutom delar med två andra hinner man säga förvånansvärt lite. Om du vill lyssna på sändningen klicka här.
(Lite kul var det dessutom att min man deltog i radiosändningen i går... titta här :)


Vårt julbord (smörgåsbordet på bild, efter det kommer skinkan och lådorna) är av det mer traditionella slaget (bilden från 2007)

Radioreportern hade snappat upp den nyaste julmatstrenden, allt fler vill beställa hem färdiglagad mat av en cateringfirma. Krögaren som deltog i sändningen erbjuder ett paket för sex personer innehållande 3 olika lådor, julsenap, sillsallad (rosolli) antagligen utan sill, leverpastej, enbärsströmming, gravad lax, skärgårdsbröd, äppelsaft (hoppas jag fick med allt) för 40€. Mot extra betalning får man skinka mm. Krögaren berättade att hans firma redan har beställning på ca 250 paket och att nästan alla som beställt vill ha skinkan levererad mot extra kostnad. De har inte ens annonserat i lokala pressen eller funnit det nödvändigt att på sin hemsida berätta om sitt julerbjudande. De har redan sålt mer än vad de planerade.

Som martha håller jag trots detta på hemlagad julmat. En del av min familjs julglädje finns i den egenhändigt gjorda maten. Men jag har stor förståelse för att man, i synnerhet i år med så få lediga dagar, vill prioritera annat än matlagning. Kanske tiden inte räcker till för alla julförberedelser. Jag hoppas att det då blir mer tid över för umgänge och vila.

Men om man planerar och organiserar så kan man laga en hel del julmat på förhand. Till exempel lådorna och köttbullarna går utmärkt att frysa. Ingredienserna är inte dyra i uppköp och när man köper själv så kan man välja ekologiska och närproducerade råvaror. Julmaten är heller inte svår att tillaga, det kräver bara lite tid. Dessutom om man lagar maten tillsammans så är det ett sätt att umgås och ha roligt och i min familj har vi väldigt mysigt när vi trängs i köket och förbereder julmaten. Många av recepten vi använder är tagna ur Marthas kokbok. Vi gör så mycket mat på förhand att vi inte behöver ägna oss åt matlagning så länge som julhelgen varar. På så sätt får vi mer tid att umgås, koppla av och göra andra saker. Som tex sticka julekulor. När jag i dag promenerade förbi julgranen vid Domkyrkan såg jag att någon hängt upp en kula i granen. Vilken skojig idé, kanske jag också skall föra en av mina dit. Detta går kanske att jämföra med den stickade graffitin som har förekommit kring stolpar och annat. Det är den enda sortens graffiti jag gillar :)





Planerade i dag att få min systers vantar klara men... Vantar är definitivt inte min grej. Av olika orsaker hamnar jag gång på gång att ta upp arbetet och pröva på nytt. De blir antingen för små, för stora, för långa eller som här nu senast då jag upptäckte, när vanten nästan var klar, att jag glömt hålet för tummen. Harmligt!! Men jag stickar tålmodigt vidare och hoppas det till slut blir bra :)