Mot mörkare tider

Vi är i Sideby. Trots att dagsljuset inte varar så länge har vi det rätt mysigt. I dag var dagen extra kort eftersom vi sov rätt länge på morgonen och började dagen med en härlig brunch i lugn och ro. Jag tycker vi kunde avskaffa vintertiden, föredrar att det skulle vara längre ljust på eftermiddagarna.
Älgjakten är tackochlov slut så vi kan syssla och pyssla här kring vårt hus, det finns alltid mycket att göra. I dag slängde jag till slut bort den stora jättefina kaskadpelargonen utanför köksfönstret. Jag behövde få in lite mer ljus i rummet. Den ampeln hade nog ändå redan sett sina bästa dagar. Ljuset behövde jag för att fotografera kokböckerna jag skrivit en artikel om. Den artikeln får ni så småningom läsa i Martha och bedömma om bilderna blev lyckade. Rekvisita till bilderna finns här gott om. Jag var dessutom till mina svärföräldrars hus och lånade in lite mer.

Strax efter klockan sex var det redan rätt mörkt. I dag är det Alla Helgons Dag och det räknas som den första vinterdagen och vi går stadigt mot mörkare tider. Denna dag har man förr firat de helgon som i den katolska kyrkan inte hade en egen dag. Dagen firades ursprungligen den första november. Den andra november firades alla själars dag till minne av våra döda familjemedlemmar. Båda dagarna avskaffades på 1700-talet, reformationen som påbörjades 200 år tidigare hade till slut städat bort även dessa.

Trots det firar vi dem än i dag. Dagen återinfördes på 1950-talet med inspiration från de katolska länderna kring medelhavet. Men lades nu på en lördag. Vi vill tydligen ha en speciell dag när vi minns våra avlidna kära. För varje år blir det allt mer ljus på gravgården. Jag tror att folk gillar traditioner. Dessutom är det väldigt vackert. Vi brukar alltid ta en promenad till begravningsplan, åtminstone när vi är i Sideby. I Åbo tar vi bilen och promenerar sedan på begravninsplan och beundrar ljusfesten. På en stor begravningsplats är det mäktigt. Det brukar inte vara något problem att få även barnen med (kanske inte alla varje gång). Ett år gick vi ända bort till minneslunden och det var som att gå in i en sal med 100-tals ljus. Fantastiskt vackert! Det är något speciellt med stämningen, så lugn och värdig. Tyst och stilla. Rofyllt. Det kändes skönt!





Fast gravgården i Sideby inte är så stor är här ändå väldigt stämningsfullt. Många kör långa sträckor för att komma hit för att minnas de som vilar här.



Dotterns lek med ficklampan blev en spännande bild!
Publicerad 05.11.2011 kl. 23:56

Damerna i Domkyrkan

Dagens goda gärning gjorde jag i kväll, jag visade Domkyrkan för 12 scoutflickor och deras tre ledare, en av ledarna är min egen dotter.  De behandlar för tillfället hembygden på sina möten och det tycker jag är väldigt bra. Under min tid som lärare i lågstadiet märkte jag hur få föräldrar som egentligen besöker hemknutarnas sevärdheter med sina egna barn. I stället åker man på semesterresa till Thailand eller till London o.s.v. och struntar i sin egen historia. Jag tycker att det är viktigare att först lära känna sin egen bakgrund så har man något att relatera till när man är utomlands.

Domkyrkan är fylld av historia och historier, mitt största problem är att välja vad man vill berätta. Det är inte heller alltid så lätt att berätta för barn, det får inte bli för svårt, inte heller för löjligt och hur berättar man om helgonen och gravarna så att ingen får mardrömmar? Helgonhistorierna är rätt blodiga och gravarna är rätt många....

Egentligen är jag fascinerad av kvinnorna i Domkyrkan. De finns där tysta vid sidan av sina män som är huvudpersonerna. Men egentligen är kvinnornas historia minst lika spännande. Jag borde bara forska mer om dem. Ett verkar de i alla fall ha gemensamt, de var högadliga damer med korta äktenskap.

En dam som inte står i skuggan av sin man, åtminstone inte efter hans död, är Karin Månsdotter. Hon måste trots allt varit en stark person med god självkänsla. Hon blev som väldigt ung förd till hovet som älskarinna till dåvarande kungen Erik XIV. Han var betydligt äldre än Karin. När de gifte sig var hon 17, han 34. Hon var dotter till en soldat och en bondedotter, han var son till en kung och en tysk prinsessa. Undrar vad hon egentligen tyckte och tänkte, men duktig var hon att anpassa sig och manövrera ut hans andra älskarinnor och kräva sin rätt. Tyvärr så slutade det ju olyckligt med fångenskap och mannens död. Drottning var hon i ett år, gift i tio år men levde som särbo de sista fyra åren av äktenskapet. Efter det tycktes hon återigen anpassa sig till ett nytt liv och gjorde det bästa utav situationen. Hon lärde sig styra över sina egendomar, gården Liuksiala utanför Tammerfors. Hon underordnade sig inte, utan levde resten av sitt liv (35 år) som självständig kvinna.

 

En annan av de damer jag brukar hälsa på i kyrkan är Christina Brahe. Hon gifte sig med hjälten från det 30-åriga kriget, Åke Tott, när hon själv var 29 år. Han var 40. Hon var yngsta dottern i syskonskaran. Vanligt var att den dottern blev hemma och skötte sina åldriga föräldrar. Kanske hon ansåg att giftermål var en chans att komma hemifrån? Äktenskapet kanske inte var det lättaste trots allt, krigshjälten var inte längre helt frisk och kry och han dog efter två års äktenskap. Christina flyttade tillbaka till Sverige, till sin mor som då var änka och bosatt på Rydboholm. Hon överlevde sin make med 44 år. När han avled beställde hon ett ståtligt gravmonument över dem båda, det stod klart 6 år innan hon själv dog. Åke Tott var barnbarn till Karin Månsdotter och Christina var syster till greve Per Brahe. Den tidens kändisar.

Evert Horns hustru Margareta Fincke var 7 år äldre än sin man men överlevde ändå honom med 33 år. Evert stupade i 30-åriga kriget. Äktenskapet varade i två år. De bodde på Kankas gård i Masku. Kungen (Gustaf II Adolf) närvarade vid begravningen, i det kor där numera Karin Månsdotter är begraven.  Han var bara 29 år när han dog, största delen av tiden måste han ha tillbringat i fält. De hade en son som föddes samma år som maken dog. Margaretas mor Ingeborg dog när hon var endast två år, fadern Gödick överlevde Margaretas man med tre år. Hon hade inga syskon. Bara släkt på makens sida. Någon gång skulle det vara intressant att ta reda på vad Margareta gjorde under alla sina år som änka. Antagligen klarade hon det helt bra.

 

Ett annat väldigt kort äktenskap hade Christina Horn. Hon giftes bort med ytterligare en av krigets stora hjältar, Torsten Ståhlhandske. Han var tio år äldre än hon och en liten kraftig man med ett fast handslag. Deras äktenskap varade endast ett år. Även hon uppförde ett ståtligt monument över dem båda och överlevde honom med 29 år. Hon gifte däremot om sig med änklingen, riksrådet Jöns Kurck, överlevde även honom med 21 år. Inga egna barn, endast styvbarn. Hennes kusin var Evert Horn och man kan ju anta att Christina och Margareta kände varandra trots att deras åldersskillnad var rätt stor.

Som ni säkert gissar så gillar jag historia och har svårt att slita mig när jag börjar nysta i intressanta livsöden. Lätta liv tror jag ingen av dem hade, men livet som änka gav kvinnorna under denna tid en viss självständighet. Annars levde de under förmynderskap hela sitt liv, först under fadern och sedan under maken. Så en hel del har det ändå hänt på 350 år, vi behöver inte bli änkor för att själva bestämma över våra liv. Tack och lov för det!

Publicerad 02.11.2011 kl. 00:20

Halloween

När barnen var små gick de i en engelskspråkig lekskola "Wendy house" och vi kom i kontakt med firandet av Halloween.  När vi bodde i Sverige, under slutet av 1900-talet (låter det inte som om det var väldigt länge sen?), var det rätt vanligt att barnen i grannskapet klädde ut sig och gick runt och hotade med bus. Man kunde muta dem med gåvor i form av godis.
Väl tillbaka i Åbo var firandet mycket lugnare trots butikernas ivriga försök att locka oss till inköp av allehanda krimskrams. Ingen gick runt och tiggde godis. Några roliga spökfester ordnades i skolan och alla fick klä ut sig. Fortfarande är det rätt roligt att klä ut sig. Man kan för en kväll vara någon annan...

Själv är jag löjligt förtjust i orange pumpor. Här ser ni dagens bordsdekoration :)



Publicerad 01.11.2011 kl. 00:05

Kvinnoorganisationernas Centralförbund 100 år

Jag deltog i lördags i firandet av Kvinnoorganisationernas Centralförbunds 100 års jubileum i Helsingfors. Det var rätt intressant, när jag begav mig iväg visste jag inte mycket om den organisationen. Känner ni till dem?
De är även internationellt sett en stor organisation med ca 400 000 medlemmar uppdelade i 62 medlemsorganisationer. De arbetar med att främja mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen i Finland och i världen. Den 1.–30.12.2011 kommer deras utställning Kvinnorum – liv och gärningar till biblioteket i Åbo. Skall se den!


Jag är definitivt ingen morgonmänniska, men steg ändå glatt tidigt upp på lördagsmorgonen för att hinna med 7-tåget till Helsingfors. Tåget var nästan i tid, för en gångs skull. Skyndade mig snabbt till Lönnrotsgatan 3 för att delta i centralstyrelsens möte. Efter det rusade jag runt hörnet och kastade in min väska på hotellet för att sedan hasta med spårvagn till Finlandiahuset. Ångrade att jag inte hade kameran med!

I Finlandiahuset möttes jag av festklädda damer, mestadels klädda i svart. Av min kloka professor har jag lärt mig att försöka klä mig i något mera färgglatt när det är en rolig tillställning. Vilket jag ansåg att detta jubileum skulle vara. Även vår egen president deltog, tillsammans med Litauens president Dalia Grybauskaite. Av alla fina programinslag blev Häplänperän Valittajat mest i minnet. Det var en grupp käcka "klagande" damer med humor!



Eftersom jag även hade äran att representera Marthaförbundet på kvällens galamiddag skrudade jag mig i långklänning och fixade till håret. Aldrig hade jag tidigare deltagit i en fest där jag på förhand endast kände en annan person. Jag måste här även erkänna att min finska inte är den bästa så lite nervös var jag nog inför denna tillställning. Men det visade sig att de sex damer jag hade som bordsällskap var bland de trevligaste tänkbara, vi konverserade om allt mellan himmel och jord. Bokstavligen!
Maten vi serverades var också god och dryckerna var det heller inget fel på :)



I dag (söndag) avnjöt jag en lyxig frukost på hotellet. Bestämde mig för att familjen klarar sig utan mig ännu en stund och åkte till Bokmässan. Där uppsökte jag bland annat UngMartha och bekantade mig med den nya bok som de nyligen gett ut, Hoppa, hoppa hage.
Mest gick jag omkring planlöst på mässan och tog in alla intryck, tittade på människor, träffade bekanta, lyssnade på några diskussioner och intervjuer. Tre böcker följde med mig hem; Anpassning, förhandling, motstånd: kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470-1620 av Anu Lahtinen, Mat, måltid minne: hundra år av finlandssvensk matkultur av Yrsa Lindqvist samt Vänskap och Makt: den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike av Charlotta Wolff


Publicerad 31.10.2011 kl. 00:01

Dagens fynd :)

I dag åkte jag med två av mina ungdomar till stadens båda återvinningscentraler "ekotori". Äldsta sonen hyr en egen lägenhet och vi var på jakt efter lämpliga möbler. Högst på önskelistan stod soffa. Han ville egentligen köpa en soffa från Ikea men jag övertalade honom att ge återvinningen en chans.
På det första stället blev det inget napp, men på det andra stället (Kyrkogatan) hittade vi Soffan.



Vilket fynd, perfekt för att hänga med kompisar eller titta på tv eller spela spel. Den såg nästan oanvänd ut, mörk brun och snygg (bilden visar en liknande svart från möbeljättens nätsida). Priset passade fint i studentbudgeten, vi betalade 56€ (möbeljättens reapris 899€). Vauvauvau!

Dessutom hittade vi fyra stolar till det matbord han redan har (liknande på bilden ovan, våra med tygsits). Vårt pris endast 7€/st, på nätet liknande för 79€. Gissa om stud.gossen jublade! Här måste vi byta tyg på sitsen, men det fixar vi tillsammans, hans mamma (dvs jag) har gjort det några gånger, no problems!
Bara att lasta i bilen, nå det visade sig vara liite mer problematiskt, och köra till studentlyan. Min son som inte alltid är helt 100 på mammas (dvs mina) ideer är numera övertygad återanvändare!

Och ja, i min förra blogg nämnde jag att jag var nyfiken på att smaka på bison. Som ni säkert redan gissade, kunde jag inte hålla mig utan återvände till lunchrestaurangen i dag. Där var många andra nyfikna, tur att vi var där i god tid, kl.12 var kön rätt lång av hugade lunchgäster. Köttet smakade definitivt annorlunda, det var varken som nöt eller älg. Bison innehåller faktiskt bara 3% fett, rätt torrt alltså, och dess fibrer är korta vilket gör köttet mört. Jag lyckades faktiskt hitta en producent i Finland som odlar bison, Tupalan tila.
Det vi åt i dag var importerat från USA och egentligen understöder jag inte att maten reser så lång väg innan den når mitt matbord. Närproducerat ska det va!

Publicerad 28.10.2011 kl. 00:07

I dag blev det mest mat...

i dag hade jag lunchdate med min man. Vi besökte en krog som var helt ny för mig, Julinia. Sällskapet var trevligt och trappuppgången är en av de vackraste i Åbo. Maten var sådär. Jag uppskattade att de serverade kokta grönsaker som alternativ till potatisen. Kanaa gordon bleu visade sig vara Chicken Cordon Bleu och den var rätt god men fisken smakade absolut ingenting, den var verkligen tråkig. Vilket ju var synd. Är lite nyfiken på att pröva stället på nytt på torsdag. Då erbjuder de grillad bison (definitivt inte närproducerat) med kantareller och fattiga riddare till efterrätt. Jag har aldrig ätit bison, kan det vara gott?

Jag håller på att skriva en artikel till nästa nummer av Martha. Den kommer att handla om kokböcker och julmat. Måste se till att få den färdig i tid. Nu gäller det att försöka mana fram lite julstämning och det är inte så lätt i oktober. Jag hör till dem som har svårt att acceptera juldekorationer och glögg redan nu. Vår glöggpremiär infaller först i slutet av november, när min man har födelsedag.

I dag fick vi också de sista älgbitarna från senaste veckoslut i frysen. Det börjar bli rätt fullt där. Vi åt också en del av det till middag, vi gjorde en klassisk spagetti bolognese. Det var faktiskt en av de första maträtter jag lärde mig att laga.

Publicerad 26.10.2011 kl. 00:12

När livet stannar upp

Emellanåt är det något som händer som får en att stanna upp och reflektera över livet. För det mesta är det en mindre händelse som får en att fundera över någon småsak, någon detalj som man tänker att man skall förändra eller komma ihåg att göra.
Någon gång händer det minst väntade, något helt ofattbart. En god väns död. Det får en att stanna fullständigt. Först förstår man inte vad som hänt, man går omkring som i ett tomrum.
Det kändes som allt skedde i slow-motion den dagen vår vän dog och det var helt overkligt, absurt på något vis. För mig kom tårarna först när jag skulle berätta vidare vad som hänt. Jag hade svårt att få fram orden, för med orden blev allting verkligt.



Döden kan faktiskt vara lugn och nästan vacker. Han såg ut som han sov med ett stilla leende på läpparna. Men det gick inte att väcka honom och hans hand var kall.
Trots att det låter helt underligt är det faktiskt ett vackert sista minne jag har av honom när han låg där i sin säng. Det var fint att kunna säga farväl en sista gång, att få vara närvarande. Helt tyst var det den morgonen. Han bara sov vidare.



Nu fortsätter vardagen med tankar som snurrar i huvudet. Men han var ju helt frisk... varför händer det just honom... så orättvist, han var ju ännu helt ung... kunde vi ha gjort något annorlunda... varför gick jag inte till deras hus i går som jag tänkte... hur skall det gå för hans stora familj... den bästa av alla pappor... så overkligt, så ofattbart



Det är när livet gör ett uppehåll som vi inser hur snabbt allting kan ta slut. Vi stannar upp och börjar tänka på vad som verkligen är viktigt i livet. Vad vi egentligen har att vara tacksamma för. Att komma ihåg att säga åt våra nära och kära hur viktiga de är, hur mycket vi älskar dem. Att inte spara på att ta kontakt med sina vänner. Inte lämna något osagt. Få ordning på sina prioriteringar. Varje dag är värdefull.



Men nu framför allt gäller det att vara en medmänniska och försöka hjälpa dem som drabbats mest. Han var min familjs goda vän och vi kommer att sörja och sakna honom. Han var också far till fem barn och en älskad make. Det är nog dem jag nu skall tänka på och försöka stötta så mycket jag kan. Det gapande tomrum han lämnade efter sig är enormt. Ingen var förberedd på hans död. Men det gäller att försöka gå vidare, en dag i sänder. Att möta sorgen och finnas där, att lyssna och hjälpa till.
Publicerad 25.10.2011 kl. 00:18

Auktioner och annat

Det stormar ordentligt ute, nästan så att taket lyfter. Men bara nästan, vi bytte tak i somras så därför måste man ju tro att det håller. Vi blev äntligen av med det miljöovänliga Vartti-taket från 70-talet som består av asbest. Vårt nästa steg till ett bättre hus blir att vi övergår från olja till bergvärme :)

I går fick jag för första gången på över en vecka se min hand. Vad liten den hade blivit! Jätteknölen var borta. I stället var där en prydlig rad med fem stygn. Stygnen togs bort och jag uppmanades att ta det lugnt med handen. Därför inget bloggande i går. Jag har redan märkt att bloggandet är beroendeframkallande, man bara vill skriva ner sina funderingar och läsa andras...

I går kväll åhörde jag en intressant föreläsning. Jag var inbjuden till årets Hjelt Lecture. Den hölls av Bukowskis vd Michael Storåkers. Det var spännande att lyssna till hans tankar om hur det anrika auktionshuset skall göras mer tillgängligt för alla, hur han har "kapat trösklarna" så även en yngre publik skall våga komma på deras visningar. Minns att jag själv en gång som rätt ung i Stockholm stod i Bukowskis dörröppning, men vände om och vågade inte gå in. Bemötandet var allt annant än vänligt och det viktiga första intrycket var att detta var bara för äldre och finare människor.
Numera behöver man inte ens bege sig till auktionshuset, man kan köpa antikviteter online, se Bukowskis market.
Kanske man kunde spekulera på ett sidenbroderi från 1807 eller en karmstol i rokoko eller ett helt möblemang eller en rolig tavla med en tupp eller en diamantring.... i alla fall är det roligt att titta och drömma....
En av mina nöjen på sommaren är att gå på auktioner. Tyvärr kan jag inte säga att jag gjort stora fynd, men något brukar bli inropat varje gång. I somras blev det två fyndlådor med diverse attiraljer

Publicerad 19.10.2011 kl. 00:27

Sommarlängtan

Det är vemodigt att städa bort sommaren. Vi har dragit upp båten, lyft upp badstegen, tömt regnvattenstunnorna o.s.v. De ljuvligt solvarma dagarna är nog tyvärr slut för i år. Även jag måste inse det. Varje år försöker jag dra ut på det så länge som möjligt, suga på karamellen in i det sista, men sen tar det bara slut.


Kilviken. Sideby.

För att pigga upp oss, min dotter och jag, försökte vi gå till våra närmaste svampställen, men inte en enda god svamp hittade vi. Antingen har det regnat för mycket eller så har någon annan redan hunnit före oss. Stillsamt är det i skogen, luften är hög och klar. Ganska skönt trots allt måste jag medge.

Vi vandrar längs skogsvägen där det på sommaren brukar höras ljud av fåglar och även av människor. Här finns rätt många stugor i närheten men de står alla tomma nu.



Vid andra stranden blåser det betydligt mer än i viken. Havet ser kallt ut, tur att handen gör att jag inte ens behöver fundera på att doppa mig. Vad skönt det brukar vara att simma här. Jag längtar såå till nästa sommar!



Även vår katt Ebba saknar sommaren. Hon är definitivt en sommarkatt och gillar inte alls när de kalla höstvindarna blåser in i underpälsen.

Vi tog oss också en tur för att se hur det går för älgjägarna. Dagens sista pass var slut och de orangeklädda männen samlades i slakthuset. Hela vintern äter vi älg i alla former. För att få lite variation köper vi ett lamm av den lokala fårfarmaren. Trots att sommaren är min årstid är det ändå något speciellt att samla in i kyl och frys. Även i mig bor det en ekorre som vill fylla på förråden.



Lördagsmiddagen har absolut ersatt söndagsdito. På söndagen har vi redan bråttom iväg, det skall packas och städas undan, åkas hem igen. Men ännu i dag, lördag, tar vi det riktigt lugnt. I dag njöt vi av mör älgstek (vackert rosa i mitten), med en god gräddsås, egen potatis, blomkål och ärter. Mustigt rödvin. Som efterrätt hade vi glass. Många olika sorter som blivit kvar från sommaren. Även sådant skall städas bort inför vintern.

Det är ÅTTA långa månader till nästa midsommar. Suck!

Publicerad 16.10.2011 kl. 00:17

Pargas --> Sideby!

Plötsligt har en vecka gått och det är fredag igen. Jag tycker tiden numera går väldigt fort, dagarna bara rusar iväg. De äldre säger att tiden går allt snabbare med åren, hur fort skall det inte gå om 10 eller 20 år. Kanske det därför är bra att blogga, man sätter sig ner och funderar vad allt man hunnit med under en dag. Naturligtvis gör man ju en massa saker som man aldrig ens tänker på, för att inte tala om att man skulle skriva ner dem. Saker som tex plocka undan, söka telefonen, vika tvätten, föra ut skräpen, tömma diskmaskinen...

Dagens roligaste händelse var att jag fick delta i Heisalakretsens (Pargas mf) 75 års jubileum. Redan när jag närmade mig Brinkasstugan på gamla Malmen hördes glada röster och skratt. Heisalakretsen består av skärgårdskvinnor, bosatta på öar utanför Pargas. Det speciella med dem är att det är ofta svärmor som värvat sin svärdotter med i marthaverksamheten. Kanske det har varit ett krav? Jag frågade men de bara skrattade till svar. De säger att det viktigaste för dem är att träffas och ha trevligt. Jag tror dem :)



Från Pargas åkte jag via hemmet i Åbo och nu är jag i Sideby. Vårt eget personliga paradis på denna jord befinner sig nämligen där. Maken och katten Ebba har varit här hela veckan. De har jagat, den ena älgar och den andra möss. Båda med stor framgång.
Mera om det i morgon. Go'natt !

Publicerad 15.10.2011 kl. 00:59

Carl Larsson

I dag har jag sett utställningen på Åbo Konstmuseum för andra och tredje gången. Nu är mitt lystmäte på honom och hans interiörer tillfredsställda. Man måste passa på när det erbjuds!
På lördagen besökte Åbolands marthadistrikt utställningen och i dag besökte åboföreningen samma utställning. Min krets gillar kulturevenemang, då kommer vi många, över 30 st deltog i dag.



På ett sätt var det lite svårt att fatta att det faktiskt var originalen man tittade på, hans målningar finns på så väldigt många ställen. De är så vanliga, så söndertittade, så väldigt svenska. Man har också svårt att förstå hur modernt deras hem var i slutet på 1800-talet. Då gäller det att komma ihåg att inredningsstilen på den tiden var mörk och tung. Mest beundrar jag hans hustru Karins verk, hennes möbler, lampor, textilier och kläder.


Till en liten vira, Larssons bjuder grannarna till en afton med kortspel och traktering.

Men jag inledde med att säga att jag besökt utställningen två gånger i dag och det har jag faktiskt gjort. Jag ville gå en gång för mig själv. Guidade turer är nog bra, men för att riktigt få se i lugn och ro är det bäst att gå ensam. Dessutom var jag nyfiken på hur museets nya inspelade tur skulle fungera på svenska. Den fungerade riktigt bra, det är dessutom ganska skönt att gå runt med hörlurar och se konst. Man kan fokusera på det man ser och stänga ut omvärlden.
Dessutom är min frissa nära museet. I dag har jag äntligen fått håret tvättat. Det var för knepigt att fixa med bara vänster hand. Jag tror att jag kunde bli van med att låta någon annan tvätta mitt hår. Väldigt avkopplande och skönt med massage av hårbottnen!


Dessutom fick jag det fastsatt i en trevlig hårknut :)



Jag tror att även Larssons gillade pelargoner! Det sägs att det vi i dag kallar Mårbackapelargonen egentligen är en gåva av Karin Larsson till Selma Lagerlöf.

Publicerad 13.10.2011 kl. 23:49

Pelargonpyssel

Jag gillar pelargoner!
De är tålmodiga, man kan glömma att vattna dem, snälla växter som belönar en med fantastiska blommor hela sommaren. Men när vintern närmar sig måste de få komma in. I dag har jag pysslat med pelargonerna som jag har här hemma. Jag fick nyligen en stor fin Mårbacka-pelargon av mamma. Den får inte plats hemma hos henne.
Mina pelargoner är vana resenärer. De åker varje vår till stugan i Sideby och varje höst åker de hem till Åbo.

Hur många pelargoner kan man egentligen hålla vid liv över vintern? I våras hörde jag en dam från Pelargoniesällskapet föreläsa, hon har 300 st i sitt vardagsrum... Jag är inte riktigt där ännu. Efter att ha prövat på olika sätt att övervintra dem, bl.a. i svärföräldrarnas potatiskällare, har jag kommit till slutsatsen att det trots allt lyckas bäst här hemma. Några tar jag till jobbet, där har jag två breda fina fönster och där är rätt kyligt. Kyligt men ändå ljust är vad pelargonerna vill ha. Jag vattnar dem mer sparsamt på vintern. Några dör men de flesta överlever.

Felet med pelargoner är att de blir bara fler. Jag kan aldrig motstå att plantera sticklingarna som kommer när jag klipper plantorna på våren... Desssutom har jag svårt att låta bli att köpa nya när jag ser vackra exemplar.



I dag har jag tagit det riktigt lugnt. Jag har vilat och läst. Just nu läser jag Carl Larssons bok JAG och en dansk doktorsavhandling Herregårdsherskap, distinktioner og iscenesattelser i danske herregårdsmiljöer 1850-1920.
Dessutom har jag tvättat tre tvättmaskiner och tillsammans med barnen lagat mat. Vi åstadkom älglever-njure-bacon sås med ris. Gott!
Publicerad 12.10.2011 kl. 23:02

Lugnet på Labbnäs

Jag har en god väninna som också har sjukledigt. Hon är mer sjuk än jag men får köra bil. Även hon är martha. Redan på helgen kom vi på att tillsammans kan vi ta oss fram dit vi vill och i dag ville vi till Labbnäs semesterhem på Kimitoön. Där pågår Marthornas Trivselvecka.



Varken väninnan eller jag hade tidigare besökt Labbnäs, men hört mycket positivt. Labbnäs visade sig vara en stor f.d. prästgård byggd år 1904. År 1953 köptes stället av Amos Andersson och donerades som semesterhem till Kimitobygdens marthaföreningar.
Vilken fin idé Amos hade fått!!
Här skulle marthorna (och de andra husmödrarna) få njuta av lugnet och vila sig. Man hoppades också att marthorna i de fyra landskapen (Nyland, Österbotten, Åland, Åboland) skulle samlas i Labbnäs och på så sätt komma varandra närmare.
Till Labbnäs sändes på 50-talet grupper av stipendiater som utsetts av marthaföreningarna, husmödrar som här fick en välförtjänt semester. De njöt av lyxen, så som till exempel dusch och badkar.

Detta års trivselvecka hade samlat ett tiotal marthor, den äldsta delegaten var 103 år. Hon deltog tillsammans med sin lillasyster som bara var 91 år.

Årets program innehöll allt från hälsa till motion, från häxor till pyssel och utfärder. Mat serveras 4 ggr i dygnet och inkvarteringen sker i trivsamma 1-2 personers rum. Allt detta för endast 70€. En hel vecka av gemenskap och vila. Vilken lyx!
Min väninna och jag kom genast att tänka på våra äldre marthor. Tänk om några av dem kunde få komma till Labbnäs under trivselveckan. Kanske vår förening kunde utse några lämpliga stipendiater som skulle få hjälp att ta sig hit och få lite inspiration i vardagen. Vi beslöt att genast spinna vidare på denna idé....

Kanske även vi själva i vår krets, som brukar välja intressanta utfärdsmål vår och höst, kunde göra ett besök här. I Amos fotspår. Besök på Söderlångvik, Dalsbruk och middag på Labbnäs. Hm.... på våren lär gräsmattan vara fylld av vitsippor och andra blommor...



Vi gjorde även i dag en tur till Dalsbruk och fascinerades av bostadshusens namn. I Bruket bor man i Sibirien, Petsamo,
Yukohama, Hollywood,
Evigheten, Blixten,
Nedslaget, Hundkojan,
Råttfällan, Kärringlängtan
och Änkornas berg.

Där kan man numera ha sin sommarbostad i en höghuslägenhet eller i en gammal arbeterbostad. Kanske ingen dum idé?!





Det var mycket lugnt och rofyllt på Labbnäs. Vi kände båda två att här kunde även vi ha stannat en längre stund. Inte skulle vi ha behövt mycket program. Några bra böcker hade varit helt tillräckligt. Och vackert väder för långa prommenader i skogen.

Definitivt höst!


Publicerad 12.10.2011 kl. 00:04

START eller kanske omstart...

Nu när jag är sjukledig, med högra handen i paket är det ju lämpligt att pröva på att blogga. Det har jag inte gjort tidigare och nu har jag ju tid. Och skall vila handen, trodde
 väl läkaren åtminstone (optimistiskt).

Jag kom på att det går bra att skriva med vänster hand och högra handens långfinger. Det är lite långsammare än vanligt, men då hinner jag ju fundera över vad jag skriver. Och det kan vara en bra sak.
Lite spännande är ju detta och frustrerande. Alltsammans försvann redan en gång och jag fick börja om. Men jag är envis och ger mig inte. Bilden fick jag med, kanske inte exakt där jag ville ha den. Men man lär så länge man lever. Det har min mamma visat flera gånger. Just nu så går hon kurs i Facebook. Hennes barnbarn följer förskräckta med och funderar på dagen när mommi vill bli deras vän på facebook....

Om någon läser detta och undrar så har jag i flera års tid haft en stor knöl på handen, mellan tummen och pekfingret. Den togs bort i fredags. Om jag förstod rätt var det fettceller som hade bestämt att klumpa ihop sig och föröka sig ohämmat. Operationen gick bra.

Livet med bara en hand är mer komplicerat, men kan också vara trevligt. I söndags satt jag på soffan medan mina tre barn städade och frostade ur frysen och kylen.



Även chilifrukter kan vara väldigt dekorativa. I stället för en blomma på köksbordet har vi detta fat. Dessa chilifrukter är finska, odlade i Salo på Heinän Puutarha. Så även något så här exotiskt kan vara närproducerat. Styrkan på frukterna varierar, längs bak till höger är en vanlig paprika med styrka 1. Framför paprikan är en gul och knubbig chili som är den starkaste. Dens namn tycker jag säger allt, den heter Sudden Death och styrkan är 10. Vi kommer inte att äta den i dag. I dag kokar vi en älgtunga och serverar den med grönsaker och pepparrotssås. Det är faktiskt en av familjens absoluta favoriträtter. I frysstädningen hittade vi en burk lite gamla lingon, därför blir det också efterrätt i dag. Lingonvispgröt. Lite vardagslyx :)

I kväll har vi också styrelsemöte i vår Marthaförening. Hoppas att det slutar regna snart....
Publicerad 10.10.2011 kl. 14:40

En människa har många roller. Jag är dotter, syster, hustru, mamma, väninna, etnolog, forskare, martha, ordförande, åbobo.... en kvinna i mina bästa år.... som tänker pröva på att blogga om ditt och datt, diverse och martharelaterat. Sånt som intresserar mej, kanske även dej :)

Senaste kommentarer

14.03, 19:45Museidrama på Brinkhall av torptäppan
12.03, 23:13En Aura å-promenad av Maria
12.03, 08:43En Aura å-promenad av Ann