När någon talar om sportlovstips tänker jag oftast på utomhusaktiviteter. Men så behöver det ju inte vara.
Jag lyssnade på UngMarthas Elise i radion där hon ger tips för sportlovspyssel. Ett av hennes tips är att pyssla tillsammans i köket. Det är ju alldeles utmärkt! Det har man inte så ofta tid med under vardagar, då när maten snabbt skall lagas. Då är man alla gånger inte ens inspirerad av matlagning. Du kan höra Elise berätta här



Vi hade ett sånt pysseltillfälle för ett tag sen. Vi gjorde egna hamburgare där vi själva bakade brödet och stekte biffarna. I stället för fransk potatis gjorde vi klyftpotatis i ugnen. Det blev supergott!


Brödet jäste bussig. Inga sesamfrön, hos oss gillas inte frön.

Biffen gjordes på älgfärs. Vissa av oss ville dessutom ha bacon. Alla ville ha stekt ägg.
Några tog bara ett symboliskt salladsblad...



Sen kom då utmaningen, hur få in detta i munnen?



Andra gav upp och delade härligheten i två delar och åt med kniv och gaffel. Tur att vi var vrålhungriga, det blev mycket mat. Jag orkade inte ens äta upp min portion. Men det gjorde inget. Detta blev en supergod rest som smakade utmärkt även följande dag.



Det fanns också efterrätt, vaniljparfait. Den avnjöts med egna blåbär ur frysen lite senare på kvällen när vi såg på film tillsammans.

Mitt egna pyssel just nu är att sticka ett par knästrumpor åt dottern. Hon har själv valt garnet och jag tycker att det är ganska skönt att sticka räta maskor runtrunt i ett färdigrandat garn. Hjärnan vilar.



Om du undrar vem som vann studenternas pulkatävling, den som jag skrev om i min förra blogg. Det var tyvärr inte de glada ungdomar som hos oss hade byggt sin pulka, fast de klarade sitt åk helt bra. Ämnesföreningen Kemistklubben (KK) vann, filmsnutt från evenemanget kan du se här

Trots att jag skrev att vi inte vill ha mer snö så kommer det hela tiden. I desperationen är det någon som t.o.m. försöker sälja snö på Huutonet. Medierna uppmärksammade hans iniativ så just nu är priset 10€/m3. Jag lovar däremot att skänka bort snö mot att man hämtar det själv från vår gård...
(När jag skall hem från arbetsplatsen och det kommit mycket snö brukar jag tänka på en rolig reklam jag såg för några år sen. Se den här.)

Ni som har barn i skolåldern, njut av sportlovstiderna tillsammans! För det kommer en dag då ni inte mera har barn i huset som har sportlov. Vi är i den situationen nu. Alla studerar, ingen har ledigt. Föräldrarna jobbar. Andra har sportlov. Även stadens plogbilar är på ledigt.

Även hos oss har vi firat fastlag i dag. Helt traditionellt med pulkaåkning och fastlagsbullar. Fastlagsbullarna har vi bakat själva under Ebbas noggranna övervakning. Hon vill gärna vara med där det händer.



Jag bakade också en halv sats glutenfria bullar, det är lite knepigare än vanliga men det går. Först låter man fiberhusk (pulveriserat psylliumfröskal) svälla en stund i kall mjölk. Sen smälter man smöret och värmer resten av mjölken fingerljummen och tillsätter jästen. Mitt recept hade dessutom 1 tsk hjorthornssalt som jäsmedel.



Glutenfri deg måste knådas ordentligt. Den går inte riktigt att baka ut som vanlig deg. Jag använde två skedar när jag formade bullarna. Denna gång jäste bullarna endast på plåten.



Mina bullar är kanske inte så runda och fina. Ville hellre ha en kladdig deg och ojämna bullar än hårda och runda. Lite mer skall jag jobba nästa gång med att släta ut dem. Goda blev de i alla fall.

Plötsligt var köket fullt av ivriga ungdomar och som åt pizza och fastlagsbullar och smidde planer. Pulkabyggarna hade samlats. Redan på min tid åkte studenterna pulka på fastlagstisdagen och det utvecklades till en rolig tävling som då kallades Pjäxskuttet. Numera är det ett stort jippo och farkosterna är mer och mindre omsorgsfullt byggda. En kort filmsnutt från förra årets evenemang kan du se här.


Pulkaritningen

En säng och ett par skidor var redan inköpta på loppis och väntade i vårt garage. Jag tror att planen är att detta skall vara stommen till ett stolt vikingaskepp.



Första testkörningen blev sedan ganska många eftersom det var så roligt.



Tur att det på vår lugna gata åker så få bilar. Snöfallet är ganska rikligt, som synes. Det har snöat redan i över ett dygn....



Barnen i den invidliggande pulkabacken tyckte nog att dessa "större barn" var lite fåniga. Höga jubelskriik hördes hela vägen ner :)



Sen gäller det så klart att ta sig upp igen.



Iiiiikiihihihihihahahiiihihiiii..... ner och omkull.



Fastlagsbulle och varm kakao smakar gott efter en stunds byggande och åkande.



Vi äter våra bullar så att hatten lyftes av med lite grädde. Vissa tar den godbiten först, andra spar den till sist. Och så klart äter vi bullarna med mandelmassa!
I morgon forsätter konstruktionen av farkosten. Jag tror det behövs mer kartong och färg. Kanske fler bullar...


(Foto Hanna Hägglund)

... men INTE mer snö!

Åbo svenska Marthaförening har i dag på vändagen hållit sitt årsmöte. Alltid när marthor träffas har vi trevligt, till och med årsmöten kan vara roliga. Vi firar vändagen året runt. Och speciellt mycket i dag!


Glad alla hjärtans dag!



Eftersom vi i vår förening inte så ofta samlas unga och gamla på samma gång så är det extra roligt sen när vi gör det. Vi yngre tycker om att höra de äldres berättelser om hur det var förr. Ordförande får bruk av klubban ibland för att få tyst på "tanterna". Denna gång åkte berättelserna iväg från mötet till Jordanien, till Lilla Berlin (i Åbo), tillbaka till vår verksamhet.


Marthadockor

Vi brukar med stort intresse också höra om vår egen förenings historia. Åbo Martha Dockindustri verkade i föreningens regi från 1908 till 1956. En av kretsarnas ordförande, vars svärmor var sista svenskspråkiga direktörskan för dockfabriken, brukar berätta om sina minnen från den tiden. Tack vare dessa uppfinningsrika och hårt arbetande marthor har vår förening en bra grund att stå på.



Men trots vår pratgladhet höll vi också oss till sak. Mötet var väl förberett med bokslut, verksamhetsberättelser, verksamhetsplaner, budget, val av funktionärer...



Lite vemodigt var det när vår ordförande slutade efter 12 års idogt arbete. Hon gav över klubban till en duktig ung kvinna. Vi ser framemot de kommande åren!

I går fick jag av min far en stoppsvamp!
När jag skrev det på facebook var det många som undrade vad det var. Förvånansvärt många trodde det var ett medicinskt instrument. Att stoppa lös mage med. Hm... ;)


Stoppsvampen

En stoppsvamp är ett hjälpmedel, den använder man när man stoppar strumpor. Förr fanns de i alla hushåll. Numera kanske man finner dem på loppis fast det är tydligen få som vet vad de skall användas till. Jag hittade aldrig någon och som tur är så har jag en händig pappa, han tillverkade en till mig. Men man kan ha fler så jag fortsätter att söka på loppmarknader efter en gammal. De riktigt fina är dekorerade och foten går att skruva loss från hatten. Foten är då ihålig och inne i den kunde man förvara sina stoppnålar. Mycket praktiskt!



Att stoppa sina sockor lönar sig definitivt. Det tar inte många minuter att reparera ett litet hål och sockan får längre brukstid.



Man trär sockan på stoppsvampen så hålet blir synligt ovanpå hattdelen. Nu är det enkelt att stärka maskorna kring hålets kant som blivit uttunnade av användning. Man syr upp och ned i maskorna.



Där hålet gapar öppet trär man trådar först ena vägen...



och sedan andra vägen så att en tät väv bildas. Var noga med att fånga upp maskorna längs kanten så de inte löper iväg.



När hålet är reparerat är det bara att fästa garnet och klippa av. Klart, bara att dra sockan på foten!

PS. När man stoppat sina sockor kan man gott unna sig en god morotsmuffins till kaffet. Bakta enligt UngMarthas kalenderrecept.


Mums!




Om hålen är så här stora rekommenderar jag att man slänger sockorna.
Men om de har en trevlig resår och man vill återanvända dem, kan man faktiskt klippa bort fotdelen och slänga bara den. Sedan plockar man försiktigt upp maskorna i den kvarvarande skaftdelen och stickar en ny fotdel, på vanligt sätt med fyra strumpstickor.

Jag tror att antingen så gillar man Runebergstårtor eller så tycker man inte om dem. Hos oss tycker vi om, och vill att de skall smaka på ett visst sätt. De skall t.ex. inte smaka apelsin. På facebook är det varje år en ivrig diskussion om vilket bageri som har de bästa tårtorna i Åbo. Förr var det Aschan som definitivt hade de bästa men nu verkar det som om de ändrat sitt recept. Detta år gillade vi Naantalin Aurinkoinens tårtor. Hela "tävlingen" är ju naturligtvis med glimten i ögat...


Även Ebba gillar Runebergstårtor....

I år råkade det sig så att jag besökte Helsingfors i dessa Runebergstider. Så klart måste jag smaka på Ekbergs tårtor. Fast de kallar sina Fredrikor, vilket jag har svårt att omfatta. Fredrika var väl också en Runeberg. Hon bakade tårtorna åt sin make som, enligt legenden, gillade att blöta dem med punch. På Ekbergs bageri kallas de torra tårtorna Runeberg (de borde ju i s.f. kallas Johan Ludvig) och de fuktade heter Fredrika. Hörde själv expediten bakom disken säga att Ekbergs Runebergstårtor är "världens bästa". Tja, inte är jag riktigt färdig att skriva under det påståendet. Dessutom sägs det ju att eget skryt luktar illa.


Glömde att fråga vad de kallar sina minitårtor, kanske Walter eller Lorenzo... (Runebergs fick 8 barn varav sex söner nådde vuxen ålder)

Att baka sina tårtor själv är lite arbetsdrygt men resultatet blir bra. Man vet ju kanske inte riktigt hur Fredrika sist och slutligen bakade och åt sina bakelser, i hennes recepthäfte finns en anteckning om Runebergs bakelse. Jag modifierar receptet ur Finlandssvenska matboken från 1991. Numera lagar jag dem glutenfria eftersom min man på så sätt också kan njuta av delikatessen.



De glutenfria surskorporna är ganska hårda så jag stöter dem i morteln. Jag föredrar att använda lite mindre av surbrödssmulorna och lite mer av pepparkakesmulorna.



Glutenfria skorpsmulorna ersätter jag med smulade dito Digestivekex. Huvudsaken att den sammanlagda "mjöl"mängden är 4 dl.



För att få tårtorna lite brunare använder jag ½ farinsocker och ½ socker. Det mest spännande momentet är att droppa i bittermandeln, det får absolut inte vara mer än 2 droppar. Bäst är det att droppa via en sked så det inte sker misstag, för mycket bittermandel gör tårtorna oätliga.



En sats smet fyller mina 8 metallformar. Det gäller att smörja och bröa dem väl så tårtorna lossar ur formen.



Denna gång satte jag en tesked hallonsylt på tårtorna före gräddningen. Det fanns önskemål om mycket sylt och på detta sätt får man in sylten i kakan. Men det leder också till att man har en syltkrater efter gräddningen.



Eftersom vi vill att våra tårtor är fuktiga, öser vi dem med en blandning av vatten, punch och lite socker. Mera sylt sattes på efter gräddningen.



Även glasyren hade en tendens att rinna ner i kratern så utseendemässigt var det bara en som blev vacker. Men vad gjorde det, de smakade underbart. Och nu, när dagen redan är slut, är både tårtorna och söndagen den 5.2. historia.
Nästa år gör vi ett nytt försök  :)

I går morse körde min dotter mig till torget. Kallt var det, andedräkten såg ut som rök och näsan blev röd. Solen nådde inte ännu över husen vid torget som nu var ganska ödsligt. Bara några få försäljare hade vågat slå upp sina stånd. Redan när jag närmade mig bussen (Tumppurekka eller lastbilen, vad man nu skall kalla den) såg jag människor skynda upp för trappan in i värmen. Operation Vante var i full gång!







Inne i bussen var det ändå rätt varm och utrymmet var förvånansvärt stort. Mycket folk fanns där redan halv 10 och mer kom det hela tiden. Intresset för stickning är stort!
Där fanns gamla tanter och unga kvinnor och söta små flickor. Men nästan inga män. Trots de stickande norrmännen, politikern Johan Lönnroth, skidåkaren Jon Olsson, Tony Irving från ”Let´s Dance”, Gustav V, presidenten Franklin D. Roosevelt.... så verkar den finska mannen inte riktigt nappa på denna hobby. I allra största hemlighet berättade en av mina väninnor att hennes man faktiskt virkar, han deltog i mormorsrutekampanjen, men ingen får veta. Hm...



Vi var iklädda ljusblåa marthavästar (med en av mina virkade blommor på uppslaget) för att vi skulle synnas och skilja oss från mängden. Våra finska systrar hade en skjorta sydd i samma tyg som deras ursprungliga marthaklänningar.
ÅU har mycket vänligt puffat och rapporterat om evenemanget. Den duktiga reportern t.o.m. gjorde en film om hur man stickar som finns på ÅUs hemsida. Radio Åboland, vars studio har utsikt över torget, såg vi inte röken av. Trots upprepade påstötningar. De var tydligen inte intresserade... Tummen upp för ÅU! Tummen ner för Radio Åboland!


HÄR (klicka) kan ni se Frida in action. Hon klarade det galant. Jag däremot, som satt invid Frida begrep ju inte att han filmade och att jag dessutom syntes på bild. Hups hups! Jag har nog ingen framtid som filmstjärna.... (titta själva på filmsnutten så får ni se vad jag menar :)

Precis som jag gissade kom det inte väldigt många svenskspråkiga, men de som kom blev destu gladare när vi talade svenska och delade ut mönster på svenska. Även de finskspråkiga "kunderna" verkade gilla att komma till vårt bord.  Det var tjockt med folk runt oss mest hela tiden. Varken min eller Christinas finska är tyvärr speciellt bra, men vi hjälptes åt. Kanske det var det som var spännande, att träffa finlandsvenska marthor. Många ville dessutom ha våra mönster på svenska och många ville tala svenska. Vi gav råd och visade hur man stickade Lovikka vantar. Folk ville sticka in handen våra vantar, klämma på dem och de ville ha garntips. Vårt bord blev fullt med vantar, garn, stickor, mönster...




En dam hade med sig sin lilla hund. Den var jättesöt och mycket intresserad av stickorna :)


Färdiga vantar på rad. Man FÅR sticka andra vantar än Lovikka!


Blivande stickerskor, kanske framtida marthor?


Frida och jag med våra vantar. Numera kan vi titulera oss stickexperter, i synnerhet Frida :)
Tusen tack, Frida, för trevligt sällskap hela onsdagen och även för tisdagskvällen då vi satt och filosoferade i baren till nästan midnatt :)

Trots att dagen i kampanjbussen var intensiv, men rolig, så åkte jag inte direkt hem. Jag blev hämtad av min man och så körde vi till Pargas för att höra Maria Österåker föreläsa om Kul och Ful Marknadsföring. Jag kan varmt rekommendera henne, intressant och trevlig!


(Foto: Hanna Hägglund)
NU alla igång och sticka vantar. De behövs i kylan för att hålla händerna varma. Sticka åt dig själv eller åt andra, sticka för ett välgörande ändamål! Ta kontakt med dina lokala marthor om du behöver hjälp!

Vi planerar att i Åbo starta upp ett stickcafé i samarbete med Luckan och det första tillfället är redan på tisdag den 7.2 kl. 17-19. Alla är hjärtligt välkomna!
Vi kommer till en början att koncentrera oss på att sticka vantar men så småningom hoppas vi att vi även kan ta oss ann andra stickiga problem. Dessutom är det roligt att sticka tillsammans!!

Vi var ute på promenad i vintersolen i dag. Härligt med vit och ren snö!
Då såg jag det, VÄXTHUSET!!
Gjort av gamla fönster - och jag som sparat på gamla fönster i åratal utan att det blivit något av växthusdrömmarna.



Ett sådant vill jag ha vid vår stuga i Sideby. Det behöver inte vara märkvädigare än så!
Jag noterade genast att här stod grinden mot skogsstigen på vid gavel och jag kunde inte låta bli att smyga mig in med kameran för att ta några bilder...



Solen lyser svagt mot rutorna som är alldeles rimfrostiga.



Kikar in genom fönstren, tänk att kunna sitta här på våren i värmen, omgiven av grönska...



Nu är det frosten som bildar blommor. Vackra mönster!



Nostalgisk sommarväntan i växthuset med bleckplåtskärl, lykta och korgstol.

Nu på vintern skall man passa på att laga goda soppor. Vi kokade Camillas skaldjurssppa med medelhavskänsla. Eftersom maken är allergisk mot all slags fisk, men inte skaldjur, skippade vi torsken, krabbsticken och fiskbuljongen. Vi ökade i stället mängden av kräftstjärtar och räkor. Dessutom använde vi även en gul lök som vi brynte lätt i smör innan vi öste i tomatkrosset. Vi tillsatte också en riven morot och inte fullt så mycket créme fraiche som i receptet. Innan serveringen slängde vi i några förkokta musslor med skal. Med dem måste man alltid vara noggrann att de har öppnat sig.



Mmmmmm..... Gottigottgott!!! :-)



I väntan på sommaren kan jag åtminstone passa på att ibland köpa en vacker blombukett som lyser upp köket
Jag fortsätter att drömma om växthuset.... :-)

När Frida kom med uppslaget att stickade blommor kunde pigga upp, var jag inte sen att nappa på den idén. Jag hade faktiskt redan innan kollat lite på nätet, jag visste att det fanns mönster. Fast egentligen var de blommor jag fastnade för virkade och inte stickade.



Så här blev den, rätt söt tycker jag. Mönstret hittade jag här.
Jag använde garnet 7-bröder, har mycket restgarner kvar i olika färger sen mormorsrutekampanjen. Virknål nr. 4.



När man väl kommer på hur man gör tar det inte länge att tillverka en och en till och plötsligt har man en hel bukett :)



Jag som använder mycket svarta kläder tycker att det är en helt kul detalj att ha på sig, en virkad vinterblomma på tröjans uppslag. Även dottern blev intresserad....


Hittade en bok om stickade och virkade blommor. Sökte den på Åbo Stadsbibliotek (på nätet) men den fanns inte. Sökfunktionen föreslog att jag kunde tipsa bibban om att skaffa boken och det gjorde jag. Tycker den ser trevlig ut, skulle gärna låna den. Den finns också till salu på Adlibris. Ifall bibban inte är intresserad kanske jag köper den själv.

Tråkigt nog har jag blivit väldigt förkyld, har mest hållit mig hemma idag, snörvel :(


Men jag hoppas att jag redan i morgon
känner mig bättre :)

En äldre dam ringde nyss om en textildonation till Svensk-Finlands Textilarkiv och det ledde tankarna in på kvinnohantverk. Jag kom att tänka på hur lite kvinnornas handarbete egentligen uppskattas, man talar om förspilld kvinnokraft i syjuntor. Men traditionellt har syjuntor egentligen varit en fristad för kvinnorna där man fått vara i fred och ro tillsammans med väninnor. Hur lite dessa handarbeten uppskattas kan man se i deras andrahandsvärde, man kan på loppis fynda fina handbroderade dukar för en spottstyver.

Men det finns också gånger då det kvinnliga hantverket gjort en skillnad. Lovikkavanten är egentligen ett exempel på kvinnlig företagsamhet, hur en kvinna byggde upp ett företag och försörjde sin familj genom att sticka vantar. Hon omnämndes i folkbokföringen på 1930-talet som vantfabrikör.



Lovikka är en ort i norra Sverige, nära Torne älv. Där bodde i slutet av 1800-t en kvinna vid namn Erika Aittamaa. Som så många andra i Lovikka arbetade Erikas man i skogen. Familjen hade många barn och pengarna ville inte riktigt räcka till. Erika stickade på beställning t.ex. vantar. Enligt Erikas berättelse är Lovikkavantarna egentligen ett misstag. Hon skulle sticka riktigt tjocka och stadiga vantar men kunden blev missnöjd, vantarna blev så stela att kunden inte ville ha dem. Detta var år 1892.
Hon tog då vantarna tillbaka och tvättade dem flera gånger och kardade dem. Kunden blev nöjd och flera andra kom och ville köpa hennes extra varma vantar. Vantarna blev så efterfrågade att beställningarna började komma in från grannbyarna och ryktet spred sig.



Erika delade med sig av kunskapen och stickade vantar året om så mycket hon orkade. Erika avled 1952 vid 86 års ålder. På 1960-talet registrerade ortens husmodersförening Lovikkavanten som varumärke. År 2007 försattes företaget tyvärr i konkurs, mycket på grund av konkurrens från affärskedjorna Åhléns och Konsum. Affärskedjorna lät tillverka billiga vantar i Kina som de sålde under namnet Lovikkavantar. Det lilla företaget i norra Sverige hade inte råd att anställa jurister för att ta upp kampen mot kedjorna, så det gick under.



I byn Lovikka finns världens största Lovikkavante, den är 3,5 m hög (finns i Guiness rekordbok 2002). Den tillverkades 2007 till Erika Aittamaas minne. Då stickade många av byns kvinnor vantar. År 1998 fanns vanten på ett frimärke.

Det har gått 120 år sen den första Lovikkavanten och nu stickar Finlands Marthor  vantarna. Vi gör det som ett välgörenhets- och inspirationsprojekt (i samarbete med Novita och Marttaliitto). Jag tycker det är värt att komma ihåg Erika Aittamaa som räddade sin familj från fattigdom genom att delta i kampanjen och sticka värmande vantar!

Precis som Erika delar vi gärna med oss av kunskapen, mönstret till Lovikkavantar hittar du HÄR
Och behöver du mer handfast vägledning kan du kontakta dina lokala marthor eller varför inte besöka stickbussen på Åbo torg 1.2. kl. 9.30-17.30. Vi ses där!

Nu har vi startat Operation Vante i Åbo! Vi hade träff med Katarinakretsen i kväll och bestämde att vi stickar vantar. En hel del är ännu öppet, tex. vem som skall få våra vantar och vilket garn vi skall beställa. Men jag är säker på att vi hittar mottagare bara vi får vantarna klara (välja bland alla fina garner är svårare). Kanske vi skänker dem till de nya ettorna som börjar skolan i höst, eller kanske deras lärare (de kan behöva lite uppmuntran) eller kanske till något ålderdomshem (åldringar kan ha rätt dåligt med vinterkläder). Om du har något bra förslag tar jag tacksamt emot!

Det blir lite av en rivstart för oss eftersom turnébussen anländer till Salutorget i Åbo den 1.2 och då behövs stickande marthor för att lära ut konsten. Men det var härligt att genast få frivilliga medhjälpare på kvällens möte. I kväll firade vi Katarinornas julnyårsfest, då brukar vi gå ut och äta en bit mat tillsammans och sitta och prata. Vi var nästan 30 st glada marthor på Stefans Stekhus.

Operation Vante är en kampanj för att få folk att inse glädjen med att göra något med händerna, att det inte är så invecklat att göra sina vantar själv. Dessutom har man möjlighet att idka välgörenhet genom att skänka sina vantar till dem som behöver.


I går kom äntligen stickpaketet från Novita med posten. Jag har varje dag, likt en gammal gumma som väntar på brev, tittat in i postlådan. Det var spännande att se innehållet, Ebba deltog också.
Paketet innehöll stickbeskrivningar, garn, stickor och mönster (på finska). Rött garn av märket Huopanen som kändes mjukt och skönt och orange Isoveli.
Bestämde mig genast för att sticka med det röda. Mönstret var Lovikkavantar, mönster på svenska hittar du här.


Jag tror inte att jag ens stickade Lovikkavantar i skolan så det var bara att följa beskrivningen. Dubbelt garn skall man ha, därför två nystan och tjocka stickor (nr.8).
Man börjar med ett rätt varv och sedan 7 varv aviga (de kommer att vikas upp till kant). Efter det stickas endast räta varv. Sedan gäller det att komma ihåg att sticka in ett garn i avvikande färg för tummen och avmaska när vanten är tillräckligt lång.



Det går snabbt att sticka med tjocka stickor, efter ett par timmar i soffan framför tv:n var vanten klar. Sedan sydde jag dekorationssömmen i varannan maskrad, först den nedre bågen och sedan den övre. Fäst trådarna och fläta bandet, knyt ihop och klipp av så att en liten tofs blir kvar. Lovikkavanten är färdig!




På bilden, kanske lite suddigt ser man färgkartan i bakgrunden. Saknar den varmt röda färgen på kartan, men till min glädje såg jag att på Novitas hemsida fanns den med.

Nu är det bara för oss alla att sätta fart på stickorna och sticka till välgörande ändamål!
Man kan följa med den landsomfattande kampanjen på Facebook, se här


Kom gärna och träffa oss på Salutorget i Åbo 1.2. kl. 9.30-17.30 !!